Hej!

I onsdags red jag Marlena för andra gången och det var riktigt roligt! Det svåra för mig när jg rider henne är att behålla lugnet och avspändheten hos mig själv, samtidigt som jag måste se till att hon hela tiden går i rätt takt och rytm, eftersom det är det Fredrik håller på att jobba med på henne nu. Hon har ju väldigt mycket nerv och är otroligt känslig, vilket gör att man måste rida mycket i "förebyggande" syfte, för har hon väl runnit iväg i någon gångart blir det lite av en ond cirkel.  Hon springer, jag spänner mig för att jag känner att jag tappat ontrollen=hon tar det som en signal för att springa påännu mer. Såfort jag håller mig cool och avspänd, ställer och använder rösten istället för att börja dra i tyglarna när hon vill ge sig iväg i galoppen, och fokuserar på att hitta rytmen i min egen sits och balans, så går det genast mycket bättre. Det är på sätt och vis lättare för mig att hitta den lugna rytmen när jag står i lätt sits, eftersom det då blir omöjligt för mig att omedvetet spänna ig och därmed "trycka på", samtidigt som jag av ngon anledning har lättare för att hålla mig lugn där uppe. Med tiden måste jag ju självklart kunna rida henne, och alla andra hästar, i alla mjliga olika sitsar och positioner, men om det här sättet fungerar för mig nu tänker jag fortsätta använda det. Det är ingen idé att överanalysera när en så pass orutinerad ryttare som jag ska sitta på en sådan outbildad häst. Då kör jag på känsla och vad som verkar leda till en mjuk och tydlig kommunikation, och så får Fredrik rätta mig om jag gör fel.

 

Generellt sett tror jag att jag, som ryttartyp, passar rätt så bra på en häst som Marlena. Hon gör aldrig någonsin "något dumt" vilket gör att jag känner mig säker. Den säkerhetskänslan kan jag sedan utnyttja när hon blir "yvig" i exempelvis galoppfattningarna, för då kan jag liksom bara sitta där och vänta ut henne istället för att jag också blir stressad. 

 

I själva hoppningen sedan, blir det lite mer av en utmaning haha, men på något konsigt sätt blir det ändå lättare. Vi hoppade mycket linjer med en oxer som stod lite snett vinklad från kortsidan, en båge till ett till hinder och sedan en rak distans till ett annat hinder. Först var jag lite nervös och trodde att det skulle bli lite "hejsanhoppsan", och att jag inte skulle ha någon koll alls på henne mellan hindren, men så blev det faktiskt inte! Visst blev det något kråksprång när vi kom lite stort på oxern efter bågen, men det var ändå som att det blev mycket lättare att kommunicera när vi båda fick några hinder att fokusera på. Istället för att jag blev stressad över att inte ha koll på galoppen, så kunde jag iställt tänka att jag skulle "rida till hindret" och därmed skapa den rytm och balans som krävdes för att jag skulle kunna göra det. När det kommer lite hinder framför näsan på mig känner jag mi mycket mer hemma och tänker därmed snabbare, men tvingas ockå släppa saker som inte går helt perfekt, eftersom jag direkt i språnget måste fokusera på nästa hinder. Det blir liksom tydligare vad det faktiskt är jag gör rätt eller fel, när jag kan jämföra hur ett visst språng/en viss linje kändes när jag gjorde så.

 

Det bästa med Marlena måste ändå vara hennes enorma hoppvilja och överlag, hennes vilja till att göra rätt. Hon gör alltid sitt yttersta för att komma över hindret även om man kommer lite fel på det, och det gör att jag som ryttare kan fokusera mer på att rida så bra som möjligt för att verkligen försöka få till bra språng, så att både hon och jag bygger självförtroende, snarare än att behöva övertyga henne om att hoppa. Det som jag är mest nöjd med på hela passet, är faktiskt att vi inte hoppade en enda linje på färre galoppsprång än vad det skulle vara, och det är en härlig känsla på Marlena som har en väldigt stor galopp och mycket framåtbjudning ;). Jag var med i huvudet, och jag knde att hon yssnade på mina förhållningar när jag tog dem, yay!

 

Marlena är definitivt en häst som jag vill rida igen, trots att hn är svår för mig. Jag tror att hon kommer bli rikitgt bra med lite utbildning, och jag ser fram emot att få följa den resan!

 

Hej!

Nu var det länge sedan jag var här inne och skrev men det har sina förklaringar. Jag har ju precis börjat årskurs ett på gymnasiet och det ar på krafterna, och farmförallt tiden, och då har inte bloggen varit högsta prioritet. Jag har nu gått på linjen naturvetenskap inriktning naturvetenskap på Viktor Rydberg Odenplan i två veckor och trivs jättebra, men som sagt, det är mycket att göra.

 

Jag rider självklart fortfarande så mycket jag bara hinner och tänkte, i det här inlägget, lägga upp två videos från det senaste hoppasset på Cheval. Hon känns riktigt fin och stabil nu, går fram för skänkeln sålänge jag rider aktivt från början och påminner henne, och hoppar riktigt stabilt även på högre höjder. Fokus det här passet låg på travhoppning och ryttarens sits och balans, och där fick jag verkligen någt att bita i. det är inte såatt jag har en förskräcklig sits, men alla små brister blir så tydliga i sådana här övningar efetrsom allt handlar om att ha tryck i hästen fram till hindret för att sedan störa den så lite som mjligt så att den får tänka och hoppa själv. Nyttigt!

 

Det jag fick träna på var att trampa ner i hälen och hålla takten så att det inte skulle bli galopp innan travbommen bara för att jag hade tryck och framåtbjudning i henne. Sedan skulle jag även se till att trycka ner händerna i mankammen i landningen mellan de två hindren för att verkligen se till att Cheval fick jobba själv, och till sist så skulle jag ge ordentligt med eftergift över oern och hålla blicken framåt-uppåt. Lätare sagt än gjort att tänka på allt det där under de ca 3 sekunder som själva sprången i en sådan här övning pågår, men jag tycker att jag fick till det riktigt bra sista språnget.

 

 

 

 

Jag upplever alltid att första passet inomhus blir lite hackigt, som en uppfräschning för hjärnan av något man kunnat för länge sedan liksom. Under sommaren rider man mycket ute och hoppar mycket banor i ett lite högre tempo, och det tränar många viktiga färdigheter, men det är inte förren man kommer in i de lite trängre ridhusen som man verkligen märkar hur viktig den här finslipningen och teknikträningen man gör under dessa mörka höst och vinterkvällar faktiskt är. Nu ska jag bearbeta det här passet och ta med mig det jag lärde mig till nästa elktion. Förhoppningsvis trillar poletten ner snabbare då!

/Vera