Hej!
Idag tävlade DRk laget, inkluive mig, den andra omgången av ponnyallsvenskan division 3, och jag måste säga att resultatet faktiskt var helt fantastiskt, trots att vår placering inte blev särskilt bra. I lagklassen hade vi 2 nollor och 2 fyra fels rundor, varav båda ekipagens fel endast orsakades av ryttarmissar, inte av bångstyriga hästar. Detta tycker jag är ett riktigt bra betyg, för det visar på hur bra både ryttarna och hästarna hanterae situationen, för ett stopp eller ett nedslag kan alla få :).

För mig var det så att jag nollade första klassen, som var en clear round. Bobby var riktigt lugn när jag satt upp vilket jag var riktigt imponerad av då han var väldigt stressad förra gången vi var ute, men nu bara verkade tycka att det var kul. Vi hade lite problem med avståndsbedömningen på framhoppningen, men det löste sig på banan när både han och jag taggade till lite extra. I det stora hela så var det en riktigt bra runda, han sög tag i hindren och hoppade härligt runda språng, men jag satte upp ett något hastigt tempo i början vilket gav rundan ett något hetsigt intryck. Inte så att han eller jag var stressade eller så, men jag blev lite överentusiastisk i min iver att få upp honom i ett bra tempo bara. Det blev bättre under banans gång. Mot åttan fick vi inte riktigt till ett framåtläge vilket resulterade i att vi kom väldigt nära, men Bobby räddade upp situationen fint. Den här rundan är jag riktigt nöjd med, och vi belönades med en fin rosett!

 

Den andra rundan var bättre på många sätt. Jag var på det klara med att temot jag haft i den första rundan varit för snabbt, och hade redan från början en lugnare, men fortfarande aktiv galopp. Vi kom fint in i och fram på distanserna och det kändes bra. Mot 6:an, som var banans tittgaste hinder, så tvekade Bobby lite vilket nästan resulterade i ett stpp, men jag lyckades övertyga honom och få honom att hoppa av. Det bröt rytmen och flytet i banan lite, men jag är väldigt nöjd med att jag lyckades känna av att han tvekade innan han stannade och göra något åt det. På sista hindret, samma som i clear rounden, hände ungefär samma sak igen, fast den här gången lyckades inte Bobby rädda mig. Jag kom ut lite för mycket i svängen och därför han jag inte sätta tryck i honom, vilket gjprde att han valde att trampa om precis innan hindret. Han rev därmed frambommen. det är såklart bland det suraste som finns att riva sista hindret, men jag känner att jag måste kunna vara nöjd ändå. Bobby är en riktig guldponny att ha med sig på tävling. Är lugn och fin att ha att göa med och tycker att det är uppriktigt KUL att gå in på banan. Han är bara 7 år och detta är bara träning, för oss båda. Då måste jag kunna lära mig av ett misstag och se det positiva i en annars mycket bra runda!

 

Det känns lite sorgligt, men samtidigt väldigt logiskt att detta äventyr är slut för den här gången. Vi har tränat och laddat för de här tävlingarna i över ett år, och nu är de gjroda. med tanke på hur bra både mina och mina lagkamraters resultat har varit, kan jag inte säga annat än att vi verkligen var redo för det här. Träningen som vi har fått och tagit till oss har verkligen utvecklat oss till bättre ryttare, och jag är superglad att ha fått detta upplägg och dessa tävlingar i ryggen, som start på min lokala hopptävlingskarriär. det har varit superkul, och jag hoppas att jag får uppleve den här atmosfären av att åka iväg med en häst, prestera och lyckan som kommer med det, många gånger till.
Så, tack Angelica, Linnea, alla i laget och ni som varit hejarklack, detta har varit så sjukt kul och utvecklande!
/Vera

Igår hoppade vi samma bana som i onsdags, och det enda jag fick i "bakläxa" från förra gången var att jag inte hållit ut svängen tillräckligt mycket efter femte hindret som var en oxer. Det fixade jag till lätt. Den häftigaste "räddningen" som jag gjorde under passet som verkligen visar det här med att jag blivit snabbare i huvudet var när jag vände upp mot sjätte hindret. Cheval protesterade mot något och fyrade av en ordentligt bakutspark, ca 7 meter innan hindret. Jag blev såklart chockad och kastades ut balans, men lyckades på dessa på meter ändå räta upp mig, styra på mitten av hindret, driva på henne och få henne att inse att det enda alternativet var att hoppa. Att kunna lösa sådana oförutsedda situationer under banans gång är en förutsättning för min fortsatta utveckling, och jag är så himla glad att en sådan situation uppstod igår så att jag förstod att jag faktiskt kan det när jag fokuserar!

Jag fick hoppa igenom banan igen, och det skulle jag säga var den bästa rundan jag någonsin hoppat, utan tvekan! Jag var 110% fokuserad hela vägen, satte tryck när jag vänt upp på varje hinder och red på min uttänkta linje, men lät Cheval tänka efter och ta beslut om sin avsprångspunkt själv. Jag vände upp i tid på alla hinder, var mjuk över dem och red aktivt på distanserna, utan att det blev ryckigt eller flängigt. Speciellt sista distansen var riktigt häftig, där jag kom in på trippelbarren, helt lugnt tänkte att "nu kommer vi ha  mycket fart med oss efter det här språnget, det betyder att jag måste hålla i henne på distansen för att få in mina fem galoppsprång", och sedan också gjorde det! Jag höll ett jämnt stöd i handen genom hela distansen vilket gjorde att galoppsprångens längd också blev jämn, och att vi kom bra på det sista hindret. Efter den rundan hade Fredrik inget att tillägga kritisera. Det har aldrig hänt förut och det var så himla härligt att få känna den känslan! Att nu, efter allt det här slitet, kan jag rida en bana på den här hästen på ett riktigt bra och harmoniskt sätt!

Jag ser verkligen fram emot att bygga vidare på det här med mycket mer självförtroende i bagaget, även om jag vet att bakslag kommer att komma, och jag tror att vi inom kort kommer kunna ta oss igenom enklare banor på en högre höjd också!

/Vera

Hej!

Igår var jag ute hos Fredrik för att hoppa Cheval som vanligt. Vad jag dock inte visste när jag kom dit var att Fredrik arrangerat en träningstävling för oss i gruppen! Till en början blev jag väldigt stressad och nervös då jag gärna vill planera mycket i förväg inför tävlingslika situationer, men jag lugnade mig fort och såhär i efterhand tror jag att just att det var oförberett var och är väldigt nyttigt för mig.

 

Vi skulle rida och hoppa fram självständigt på den lilla utebanan, endast i ett varv, precis som det brukar vara på tävling. Cheval var ganska spänd i början, speciellt vid den kortsidan som vetter ut mot träden, men jag tycker att jag hanterade det bra genom att vara bestämd med att hålla kvar henne på spåret men samtidigt inte göra någon stir grej av det. När jag började hoppa fram var hon inte riktigt framme för skänkeln viljet resulterade i några riktiga kråksprång samt en eller två bakutsparkar när jag sa till henne på skarpen att gå framåt. Även detta blev bättre efter en stund och speciellt på oxern fick jag en väldigt fin känsla.

 

Vi hade fått gå banan innan "start" och även här känner jag att det var bra att det blev lite oförberett. Jag hann bara gå banan 2 gånger och spenderade totalt kanske 7 minuter på att lära mig den inne i ridhuset, men ändå kunde jag den utan tvekan när det var min tur att rida. Just det där, att höja mitt självförtroende i att lära mig banor fort, i att rida fram och i att faktiskt hoppa en bana är oerhört viktigt för att jag ska fortsätta utvecklas i den takt som jag just nu gör på tävlingsbanan, och därför är sådana här tillfällen guld värda, även om jag kanske inser det först i efterhand ;).

 

Själva banan fick jag hoppa två gånger, och det kändes så himla bra! Alla distanser satt, jag red aktivt och redde dämed också ut situationer som, med min "vanliga" ridning, hade resulterat i ett stopp eller en rivning. Ett exempel är på hinder nummer 6( räcket innan distansen till kombinationen) i båda videorna, där Cheval tappar bjudningen i svängen, lite grövre under den första rundan än under den andra. Om jag ser tillbaka till ridpasset i fredags, som ändå gick väldigt bra, så var det just i den situationen som jag fick stopp på flera hinder, för att jag inte var tillräckligt snabb i huvudet för att driva på och rida offensivt mot hindret och därmed rädda situationen. Igår gjorde jag det. Sedan bara det faktum att jag håller en bra takt och rytm genom hela banan, att jag väntar på språnget och hänger med när det trots allt blir lite knasigt är också stora plus i kanten som jag ska ta med mig till nästa gång. Ett exempel är på hinder nummer 2 i andra videon där vi kommer extremt stort in, men där jag ändå inte hamnar efter is prånget och lyckas rida på en bra distans efter = det blir inte en stor och obehaglig upplevelse för hästen.  Ett annat exempel är på 8:e hindret i video nummer 2, trippelbarren, där jag gör en lite slarvig sväng, men ändå lyckas styra tillbaka på hindret och följa med i språnget.

 

Min resa med Cheval har varit, och är, väldigt krokig. De första två månaderna hade jag svårt att överhuvudtaget galoppera i ett lagom snabbt tempo, och inom loppet av två veckor har de fyra ridpassen jag gjort på henne sett ut såhär: Hoppa 1.20, ramla av, hoppa linjer med hinder på 1.10, hoppa två felfria, superbra rundor.   Så, ni förstår säkert att jag blir extra glad när det, som igår, går riktigt bra, och att jag gärna vill skriva så mycket som möjligt då för att kunna komma ihåg pass som dessa nästa gång som jag går in i en svacka igen! Det var riktigt kul att få rida inom lite tävlingslika förhållanden ed Cheval, och jag hoppas att ni tyckte att det var kul att få läsa om och få se videor från ett pass där det faktiskt, rakt igenom, gick väldigt bra!

/Vera  

Hej!

Jag har precis kommit hem från stallet efter att ha tagit hand om Bobby efter dagens tävling, och jag måste ändå säga att jag är otroligt nöjd! Bobby gick rakt på släpet när vi skulle åka och stod lugnt och stilla under hela resan. När vi kom fram och lastade ur så var han dock ganska orolig, gnäggade väldigt mycket och var väldigt på tårna. jag behöll dock lugnet och tänkte att han säkert skulle lugna sig när jag suttit upp, men ni kan förstå hur pig han var om jag säger att jag var tvungen att ha en ledare för att kunna skritta på långa tyglar i början haha!

 

I första klassen blev det 8 fel. Jag red lite för fort vilket gjorde att vi kom för nära hinder ummer 6 på distansen, och så fick vi ett stopp på det sista hindret som många andra också vägrat på. Jag tycker dock att dessa fel nästan var bra eftersom de endast var ryttarmissar. De gav mig något att tänka på och tvingade mig att änra på olika saker till det bättre inför nästa klass, något som jag kanske inte kommit på tanken att göra om jag, med nöd och näppe, gått felfritt.

 

 

Efter någon timme var det dags att gå den nya banan inför allsvenskeklassen och jag märkte redan när jag tittade på banskissen att den var svårare. Flera oxrar som hoppades mot läktaren, hinder 1,2 och 4, var med vilket gör det "tittigare" för hästarna. Just det hindret han stannat på i klassen innan var hinder nummer två, så jag visste att jag var tvungen att rida bättre än vad jag gjort innan för att komma runt felfritt.

 

Bobby var i alla fall lika pigg och fräsch som till första klassen, fast utan att vara särskilt spänd, så jag red inte fram någonting extra utan gick direkt upp till framhoppningen och sedan in på banan. Väl där hade jag betsämt mig för att rida långsammare och noggrannare än förra gången, och att verkligen övertyga honom mot hinder, speciellt nummer 2 och 4 som var det han hade stannat på respektive ett hinder han inte hade sett förut. det visade sig vara en bra plan för vi tog oss runt felfritt med ett bra flyt! Hinder nummer 7 kom vi lite nära inpå men det löste han på ett väldigt bra sätt. essutom kändes han inte alls särskilt spänd inne på banan jämfört med hur han brukar vara, och det är ju verkligen häftigt med tanke på att det här ingick både speakers, musik och en stor läktare samt blommor vid så gott som alla hinder! Kort sagt, en guldstjärna till Bobby och en klapp på axeln till mig, som med bibehållet lugn tog oss igenom en ny situation. Känslan när vi gick i mål och jag insåg att vi gått felfritt var så himla härlig!!

I onsdags ramlade jag av och fic vara med om en riktig åktur då Cheval insåg att jag inte red aktivt och valde att sticka åt sidan på distanserna, långt innan det andra hindret. Jag var riktigt besviken på mig själv och frågade Fredrik  om det fanns möjlighet för mig att få rida idag och rätta till det som blev fel i onsdags. det var riktigt nyttigt kan jag säga, för idag gick det så mycket bättre! det brukar vara så, att när man presterar dåligt, såär den bästa medicinen att gå hem, fundera över vad som blev fel, och sedan försöka igen. Ni ska få se några videor från passet!

 

Här ser ni uppvärmningen på distansen in i kombinationen. Det var på det andra hindret i kombinationen som jag ramlade av i onsdags då Cheval inte riktigt nådde fram, så till en början var jag lite avvaktande och försiktig i min ridning. Det löste sig när jag insåg att läget var under kontroll ;). 

 Kombinationen från andra hållet. första gången blev jag lite hetsig in i kombinationen, men den här gången vågade jag vänta lite mer på hindret vilket resulterade i att Cheval tog för sig mer i insprånget och räckte bättre ut :-). Det blev dock lite kort på distansen då jag inte riktigt fick tillbaka henne. 

 

Den här videon talar ganska mycket för sig själv. Riktigt bra ridning från min sida på distansen till kombinationen, jag kände att hon höll på att tappa fokus och korrigerade det. Sedan blev det lite väk bra på distanse och jag gjorde om det. Sedan blev jag lite avvaktande till det röd-vita räcket och därför stannade hon. Det var bra att hon stannade på mitten dock.   

Och här kommer den bästa videon, eller snarare, den som bäst visar det som gör att jag är så himla nöjd med ridpasset. På den där röd-vita distansen bröt Cheval ut säkert 4 gånger i onsdags, och då låg insprånget inte alls lika högt. Därför tycker jag att det faktumet att hon endast bröt ut en gång idag visar på att jag verkligen fattade hur jag skulle rda, att poletten liksom trillade ner hos mig, idag. Att jag dessutom vänder upp på det blå-vita hindret, som är högre än vad jag någonsin hoppat i en bana tidigare, inser att vi ligger lite nära, och bara behåller lugnet och sitter kvar, DET är stort för mig!     

 

Ja, den här ponnyn lär mig något nytt varje gpng jag sitter på hennes rygg. Det är banne mig inte lätt, men jag har blivit bra mycket bättre sedan första gången jag satt upp på henne. Idag tog vi oss runt en bana på 80-110cm med två stopp. Det är långt ifrån perfekt, men känslan jag hade idag är ett stort steg påväg mot mitt sommarmål, att hoppa en bana på 1m felfritt! Om det blir med henne eller någon annan häst, det får vi se, men hon har i alla fall tagit mig en bra bit på vägen!

/Vera

 

Hej!

Tänkte skriva lite om mina mål inför söndg, både för att mentalt förbereda mig själv, men också för att jag tror att min analys av min prestation och mitt resultat tävlingen blir intressantare att läsa om ni vet vad mina förväntningar och mål är i förväg!

 

Under den mentala träningskursen som vi i laget gick på i vintras fick jag lära mig att alltid ha mål i tre olika kategorier, känslomål, prestationsmål och resultatmål. Detta för att undvika att man blir besviken över att rundan inte var felfri när den egentligen kändes väldigt bra, eller över att rundan inte blev den bästa när prestationen på andra sätt var bra. På detta sätt ska jagäven dela in mina mål för denna tävling.

 

Det här med att tvla på lokal nivå är helt nytt för mig, och mitt allra största mål måste ändå vara att åka ifrån tävlingen med en bra känsla i magen. En känsla av att "det här var kul, jag fixade det och jag vill göra det igen." Dessutom sade min pappa en väldigt klok sak idag, och det är att jag inte får glömma bort att stanna upp och andas under dagen. Att ta tid till att suga in den fantastiska atmosfären som infinner isg på en tävlingsplats och inse att jag faktiskt har förmånen att få delta. Detta är n¨got jag har jobbat för och fokuserat på i ett års tid, och snarare än att fylla mig med en knsla av press och nervositet, så hoppas jag att det kommer fylla mig med en känsla av lycka, över att jag nått målet oavsett hur det går!  

 

Min och Bobbys prestation är egentligen det som är viktigast att fokusera på. Mitt perspektiv på vad som händer under tävlingsdagen måste i största möjliga mpn utgå ifrån vad vi kan och vart vi ligger träningsmässigt i förhålland till vårt resultat, och inte vart vi hamnar i resultatlistan. Jag vill under dagen känna att det lugn och fokus jag brukar vara bra på att ta fram kan hjälpa mig att coacha oss som ekipage genom den här nya situationen. Att jag får till en effektiv framridning där jag inte tröttar ut honom men samtidigt får honom vaken och alert och att vi får till 3-5 avslappnade språng på framhoppningen. En nolla på banan är målet, eftersom jag vet att vi är mer än kapabla till det på en 70cm nivå, men bara att gå in på en bana på bortaplan och komma runt kommer vara en stor seger!

 

Det härär egentligen det svåraste målet att sätta, eftersom jag inte vet riktigt hur varken jag eller Bobby kommer reagera på en nya situationen. Kommer jag bli stressad och uppjagad, eller kommer jag vara så pass inne i min bubbla att jag bara gör mitt jobb och "glömmer bort" att vara nervös? Kommer Bobby tycka att det är läskigt att ridas på bortaplan eller kommer han vara trygg i att han klarar av uppgiften som jag ställer framför honom? Det är frågor som cirkulerar i mitt huvud och som gör det svårt för mig att sätta ett rimligt resultatmål, det viktigaste den här gången är ändå känslan, att vi går därifrån med stärkt självförtroende. Jag kan ju dock inte undgå att känna att en nolla inte är ett orimligt resultat att förvänta sig, åtminstonde i någon av klasserna, om jag rider båda. Detta för att vi redan gjort många nollar i 70cm, både med och utan titthinder. Skulle en bom eller två falla är det inte hela världen, sålänge jag har ridit så bra jag bara kan.

 

Nu hoppas jag att jag kan återkomma med sprudlande glada nyheter efter min och Eskers Bobs tävlingsdebut på söndag!

/Vera

  

Jag hoppas på att åka därifrån med en känsla av lycka över att en stor tröskel i min ridutveckling är övervunnen, av att jag har vågat mig utanför min comfort zone och lärt mig något av det. Och framförallt, så ska jag se till att slappna av och verkligen ha kul på banan tillsammans med denna fantastiska lilla ponny.