Hela tien pratas det om att svenska elever är lata och presterar dålogt i skolan, och att vi borde tänka på att skolan är en lyx, något som långt ifrån alla i världen har tillgång till. Ändå är det få som ser det så. Hur kommer det sig, och vad är det som gör att vissa uppskattar skolan medan andra bara tycker att den är jobbig? Jag ska utgå från mina egna erarenheter för att försöka ge ett svar på den frågan.

 

Jag har alltid haft lätt för skolan. Jag har aldrig behövt repetera särskilt många gånger för att förstå saker, och jag har lätt för att se samband och analysera. Dock är det inte förren nu, i nian, som jag verkligen har börjat uppskatta skolan och tycka att den är rolig, om man ser till högstadieåren.

 

Innan var skolan ett måste, en plats jag gick till för att jag visste att det var viktigt för min framtid, även om det självklart fanns många ämnen jag tyckte om även då. Jag kunde liksom inte se utanför bubblan av läxor och prov som behövde avklaras, se vad de här kunskaperna egentligen leder till, och jag är säker på att många delar den känslan med mig.

 

Vad rä det som har förändrats nu då? Jo, jag har börjat uppskatta den utbildning som skolan faktiskt ger mig. Jag kan sitta på SO lektionen i väntan på att den ska börja och tönka att "transport och handel, vad tråkigt det låter", men vid lektionens slut komma på mig själv med att reflektera över vad många nya saker det "tråkiga" ämnet faktiskt har lärt mig. Speciellt i SO och NO ämnena har jag märkt en stor skillnad, då jag upplever att det är i de ämnena man verkligen märker hur ens världsbild förändras i takt med att man lär sig mer komplexa saker. Jag skulle till exempel aldrig ha någon anign om den stora illegala e-skrotsindustrin som finns världen över och hur det påverkar människor och länder, om jag inte läst om det i SO:n. Och jag skulle inte unna förklara hur ljuset från solen produceras, om jag inte läst om fusion i NO:n.

 

Att kunna föra, och framförallt att ha kunskapen för att föra, detaljerade och nyanserade resonemang om olika samband och företeelser i världen är det som drver mig när jag sitter i skolan och undrar vad jag kommer ha för nytta av det jag lär mig i framtiden. För hur tråkigt det än är att sitta och plugga in all fakta och all statistik, så känns det som att min hjärna växer lite för varje dag jag sitter där i skolan. Det gör den såklart inte, men jag tror ni förstår vad jag menar. Själv tycker jag nästan inte att det finns något häftigare än när man kan ha en diskussion med sina föräldar, argumentera för sin sak med korrekta fakta, och till och med överraska dem med saker som de inte ens visste om. Det tycker jag är det största beviset på att man mognar som person, att amn hålle rpå att bli vuxen.

 

Jag är medveten om att alla inte har lika lätt för sig som jag och att det kan vara mycket svårare att hitta motivationen då, men hur ser ni på det här? Ä skolan endast ett jobbigt måste eller skymtar ni då och då anledningar till att uppskatta den? Känner ni att det ni lär er går att sätta in i ett verklighetsperspektiv eller är skolan och livet helt olika saker enligt er? Berätta!

 

 

   

 

 

 

Hej!

Nu har vi fått reda på datum och startande ryttare och ekipage för de tv kommande ponnycupsmatcherna. Den 14:e december är det en bortamatch mot Hufvudsta. Tyvärr är jag inte med på den men jag tänker ändå följa med som hejaklack och stöd. Den 21 ecember, veckan därpå är jag dock med. Då är det hemmamatch mot Södertälje(?) som gäller och ag ska vara med på Bobby. Jag hoppar 70 cm som vanligt och jag ser verkligen fram emot att få ännu en runda i kroppen på LD nivå och dessutom har han ju varit så otroligt fin de senaste tävlingarna, så bara att få hoppa honom känns som ett privilegium.

 

Denna tävling blir en perfekt uppladdning inför min och Bobbys start på jultävlingarna, som går av stapeln 6 dagar senare. Där hoppas jag bara på att han har samma energi och inställning som han haft i ponnycupen så att jag kan ge honom en bättre runda än vad jag gjorde på KM, men det tror jag är fullt möjligt!

 

Nu laddar jag upp inför dessa tävlingsstarter och hoppas på bra resultat även med Imprezka i 80 cm på jultävlingarna och med Alban i dressyr. Jag har nu tävlat lika många gånger som jag förut brukade göra på ett helt år (4), och det känns som att ju mer jag tävlar, desto mer vill jag tävla.

 

   

Hej!

Igår hade jag en privatlektion för Tessa och jag red på Imprezka. Det var verkligen ett pass som gav mig en ny infallsvinkel och som jag lärde mig mycket av och jag hoppas att jag kan bygga vidare på det jag lärde mig nästa gång jag sitter upp.

 

Direkt när jag tagit tyglarna och börjat skritta så förklarade Tessan vikten av att hålla armarna och händerna i en korrekt position. Överarmarna ska falla rakt ner längs kroppen, och underarmarna ska hållas minst en handsbredd ovanför mankammen i vad som blir en ganska skarp vinkel till överarmarna. Dessutom är det viktigt att slappna av i axlarna så att inte hela armarna blir stela.

 

Det var ganska svårt att komma in i tänket i början eftersom jag inte är van vid den handställningen, men jag märkte att ju mer jag övade, desto mer avslappnad blev Imprezka. Hon travade på i en lugn takt och tog stöd på bettet, och det påpekade även Tessan för att vara säker på att jag förstod sambandet. Öva på dig själv så kommer hästens avslappning på köpet, för när du gör rätt, så gör hästen rätt. 

 

När jag skulle börja sitta ner i traven så märkte jag verkligen hur den nya handsätllningen hjälpte mig att komma tillrätta i sadeln. Jag kan inte riktigt förklara varför, men den gjorde det liksom omöjligt att " rida med handen", som man ofta har som ovana att göra, och tvingade mig därigenom automatiskt till att jobba mer med sitsen och skänkeln.  Jag tror att det har att göra med att handen i den positionen inte är så stark, den är där för att erbjuda hästen ett stöd, inte för att tvinga den till det som det lätt kan bli om man är för stark i handen, och detta var en väldigt nyttig läxa för mig att få. I början kanske det kändes som att hästen rann iväg för mig eftersom att jag inte kunde jobba så mycket med handen när det behövdes halvhalter, men när jag verkligen satt på rumpan och hade alla pusselbitar på plats, då var det en sån enorm skillnad! Galoppfattningarna blev bra och samlade och när jag även hittade knapparna i att lätta på innertygeln men hålla stöd på ytter och sitta kvar i sadeln, så blev Imprezka så himla fin! Hon verkligen stannade upp i galoppsprången och väntade på nästa signal.

 

Det bästa på hela passet måste nog ända ha varit när jag travade av. Då var jag stabil i sitsen, jag höll min hand stabilt i den ställning som jag skulle, och Imprezka var otroligt avslapnad och fin. Hon verkligen sökte kontakt med bettet och blev bara rundare och lägre ju längre jag travade, och även när hon stack upp huvudet och gick iväg någon gång så kände jag exakt hur jag skulle göra för att få tillbaka fokuset hos henne. det var nog en av de härligaste känslorna jag upplevt på hästryggen, och nu gör jag som Tessan säger och återupplever den varje gång jag sitter på bussen, borstar tänderna eller innan jag ka sova. Allt för att pränta in den så att jag kan hitta den snabbare och snabbare  framtiden!

 

   

 

 

 

 

I förrgår var det hemmamatch mot Hufvudsta och jag tävlade Bobby i 70cm. Redan på framridningen blev jag överraskad av hans framåtbjudning, han sköt framåt så fort jag lade till skänkeln och lyssnade också hyfsat väl tillbaka. På hinder var han som en tiger, han fullkomligt attackerade dem och hoppade med fantastiskt fina språng, en otrolig känsla! Som det är just nu fokuserar jag mest på att han ska lyssna framåt då han har en tendens att ta i för kung och fosterland i början av banan/passet för att sedan "dö". Dock är ju självklart planen att han ska vara riktigt finkänslig åt båda håll om några månader, och det är jag också säker på att han kommer att vara!

Rundan gick bra, mot slutet kände jag dock av att han blev lite trött, så då försökte jag bara rida på så bra jag kunde mellan hinderna. Jag tror att det är en rutinfråga e både mig och honom, att ha ett bra tempo och se till att han lyssnar framåt, men att inte ta slut på all energi i början.

Resultatet blev i alla fall 0 fel och det gav mig min 8:e felfria ponnycupsrunda i rad och dessutom kvällens guldmedalj! Så glad! Grymma laget red även ihop en seger, så nu ligger vi 3 poäng över Södertälje på våra 7 poäng. Hoppas detta håller hela vägen nu!

/Vera

Man vänjer sig vid att leverera höga resultat. Det är sant. Man vänjer sig vid att få max 2-3 fel på proven, men att oftast sätta full pott, och man vänjer sig vid att alltid vara 100% fokuserad på träningarna. Man vänjer sig så mycket att man ibland inte inser att det man gör är något fantastiskt, något speciellt, förren någon berättar det för en. Att vara en person med de här egenskaperna tar en väldigt långt, believe me, jag har erfarenhet, men något jag har tänkt på extra mycket på sistone är vikten och konsten av att berömma sig själv. 

Dagens samhälle bland ungdomar handlar mycket om att göra bra från sig, men helst inte skryta med det. Man ska inte gå runt och säga att "Yes, jag fick A på provet!" för då riskerar man att såra någon som kanske bara fick E. Det är ganska vettigt tycker jag, man vill ju inte framstå som en besserwisser som aldrig gör fel, för fel, det gör alla. Det viktiga i en sådan situation tycker jag är att man inte låter tystlåtenheten om sina framgångar överföras på en själv. Med det menar jag att oavsett hur man beter sig framför andra, så måste man ge sig själv cred för de framgångar man uppnår. För oavsett om framgången handlar om att bli godkänd eller att få högsta betyg, så får man inte tillåta sig att bara lägga ner provet, tänka "Ja, det här var ju bra" och direkt börja fokusera på nästa uppgift, för då tror jag inte att man orkar i längden. Ge dig själv en liten belöning, det kan vara allt från att ta en pluggfri dag, äta glass eller bara att tänka "Jäklar vad bra jag är!" Det gör mer skillnad än man tror.

 

Insikten om det här med hur viktigt det är att berömma sig själv har nog grott inom mig ett tag. Det har känts lite som att jag lever i en bubbla där jag pluggar, åker till stallet och gör allt annat som jag gör, men jag har liksom inte haft någon aning om hur andra uppfattar mig. När någon då berättar att jag är deras förebild eller säger att de är imponerade över något jag gjort, så blir jag ofta väldigt förvånad och känner mig smickrad eftersom jag inte uppfatat att jag gjort något annat än det jag brukar göra. Förstår ni hur jag menar? Jag tror att många av oss hästtjejer kan känna igen oss i det här, vi är ofta högpresterande inom sporten, skolan eller både och, och vi måste ge oss själva cred för det! Först då kan vi få en realistisk bild av hur fantastiska vi faktiskt är, för jag lovar att om du skrev ner varje hinder du mött i livet och klarat dig över med bravur, så skulle nog både du och många andra bli imponerade. Glöm inte bort alla dessa framgångar, för jag lovar att självförtroendet kommer skjuta i höjden om ni inser hur mycket ni har klarat av i era liv, och det kommer hjälpa er att klara av saker som kommer i framtiden. Så känns det i alla fall för mig.

 

Nu ska jag fortsätta berömma mig själv för dagens prestationer genom att sitta i soffan och titta på serier;).

 

Hej!

Som rubriken lyder så är det nu spikat att jag kommer att vara på Friends Arena både på torsdagskvällen och hela söndagen, för att njuta av årets största ridsportevent för oss Stockholmare. Jag är otroligt taggad på att se den nya arenan och vad de lyckats göra med den, men framförallt på att se alla skickliga ryttare och deras ritter. Söndagen är alltid magnifik eftersom det jag älskar mest vad gäller horse shows är att se de stora klasserna, men det ska bli extra roligt att se Sveriges första inomhusfälttävlan, som går av stapeln på torsdagskvällen. På en fälttävlansbana har man ju ofta bara möjlighet att stå vid något enstaka hinder, men här kommer man ju få se hela banan hoppas av ekipage som kommer riktigt nära publiken, häftigt! 

 

Kort och gott så ser jag fram emot det här supermycket, och nedräkningen börjar nu. 15 dagar kvar!

 

Hej!

Igår var jag hos Fredrik och hoppade och jag red Camelia som för dagen var väldigt fin. När vi red fram hittade jag inte riktigt känslan och visste inte riktitg hur jag skulle rida, vi var 5 stycken så jag fick inte så mycket feedback, men jag försökte så gott jag kunde och testade lite saker som Fredrik sa till de andra, bland annat att rida mycket genom att flytta för innerskänkeln och fånga upp på yttertygeln. När jag fick till detta blev det bra eftersom hästen kom mycket mer "på plats."

 

Vi travhoppade lite på det röda hindret som ni ser på videon och sedan var det dags för vattenmatta! Hästarna kan ju vara lite ängslga när det kommer till just vattenmattor så redan när vi skrittade fram fick vi oder om att låta hästarna titta på hindret, något som Camelia inte tyckte var några som helst problem, hon till och med hälsade på en av de andra hästarna över hindret haha. Fredrik läre oss ett sätt att få hästarna att suga tag i hinder som de i början tycker är lite läskiga, och det gick till såhär: 

 

Man skulle sätta upp en bra galopp och rida an hindret som vanligt, men precis när man vnde upp mot det, men innan hästen börjat tveka, så skulle man ta tyglarna i en hand och peta till lite med spöt på rumpan. Inte hårt, utan bara för att förtydliga vad man vill att hästen ska göra = bjuda mot hindret. Beroende på hur tveksam hästen är så gör man detta alltifrån 1-4 gånger, men när man känner att hästen har fattat grejen så kommer man en gång utan att peta med spöt. På dessa få gånger där man hade använt spöt så hade hästarna lärt sig exakt vad de skulle göra, och alla hästar, även de som var lite tittigare, tog tag i hindet och hoppade superfint den gångenm då man inte använde spöt. På Camelia behövde jag bara använda det en gång så hoppade hon fint från båda hållen sedan.

 

Det jag gillar med den här metoden är att det blir lite som ett betingat beteende somman lär in en gång, och sedan vet hästen vad den ska göra. Ofta när man rider lite tittigare hästar så behöver man övertyga dem inför varje hinder, coh särskilt inför vattenmattor och andra "titthinder", men genom att använda den här metoden så undviker man att behöva använda spöt varje gång man ska hoppa ett sådant hinder, för hästen hr redan lärt sig. Jag är säker på att hästarna blir tryggare eftersom det blir tydligt vad de ska göra, och rundorna blir trevligare eftersom det inte behövs en massa piskande och sparkande för att få över hästarna.   

 

Efter detta hoppade jag och en annan tjej en liten bana som ni kan se nedan. Jag är riktigt nöjd, det var mjukt och rytmiskt och distansen fram till kombinationen fungerade bra trots att vi inte tränat på den= jag börjar få in känslan för att rida på distanser! När jag kom emot den första gången stod ju dock alla ivägen så jag fick lägga en volt, de var inte riktigt med där haha. Förstår ni känslan av att superfokuserad rida mot ett hinder o inse att det står en mssa hästar ivägen haha?!

 

Ha det bra!

/Vera

Hej!

Här kommer filmerna från KM 2014. Alban var ju den häst jag red i dressyren, LB:1 var det. Jag tyckte att han kändes ovanligt fin, galopperade mycket mer i tretakt än vad han brukar, tog bra stöd på bettet och var lydig. Jag kände när jag red upp på medellinjen för att hälsa att "Yes, där satt den!" för jag lyckades vända upp helt rakt, 

I allmänhet tyckte jag att det var en bra prestation förutom att jag tappade stigbyglarna några gånger. Jag försökte tänka på det Tessan sa om att ställa ordentligt till höger i serpentinbågarna, och gjorde mitt bästa i mellangångarterna även om det hade kunnat vara mycket bättre.

 

59,31% resulterade det i och jag är nöjd även om det ade varit roligt att komma över 60,0% som är mitt och Albans rekord. vi tar det nästa gång!

(Tyvärr verkar filmen ha försvunnit men jag ska se om pappa har kvar den)

 

I hoppningen red jag två klasser, 70 cm på Bobby och 80 cm på Imprezka. Bobby har det lite jobbigt med sin kropp nu då han är i en tillväxtfas och därför är han väldigt trött, och det märktes. han halkade en gång på framridningen så att vi höll på att gå omkull, men det gick bra. Jag var dock hela tiden medveten om att han inte kändes som vanligt, och därför blev jag inte egentligen förvånad när han rev ett hinder i omhoppningen eftersom det gick så segt, men det är klart att an blir lite besviken när man är så nära. Jag hoppas dock att han får vila ett tag till så att han är fit for fight för ponnycupen nästa vecka!

 

 

Imprezka var väldigt fin och riktigt pigg. Hindren var inga som helst problem och jag kände att vi verkligen hade en chans att vinna. Hon hoppade verkligen jättebra, dock höll jag inte i henne tillräckligt mellan andra och treje hindret vilket resulterade i en rivning där. Jag är inte van vid att hon behöver hållas i på distanser utan jag brukar snarare behöva trycka på, så jag tar helt på mig det. Jag hade ändå en bra känsla så jag tänker inte gräma mig över det, vi sätter nollan nästa gång! 

 

Nu har ni fått veta hur det gick i alla fall!

/Vera

Vad är det som gör att man kan må så dåligt att man gör bedömningen att man inte klarar av att gå till skolan, men ändå inte tvekar en sekund när man argumenterar mot sina föräldrar för att få åka till stallet och rida på kvällen? Och vad är det som gör att man pustande och stönande går till och från skolan i snöstorm, men sedan skjuter alla tankar på en mysig eftermiddag med boken i soffan åt sidan för att återigen kriga sig ut i snöstromen för att fysträna? Jag tror att svaret är att drivkraften speglar passionen.

Om man har svårt för något, eller tycker att något är tråkigt, så kommer alla situationer som har med den saken att göra att upplevas som tråkiga och jobbiga, oavsett om de egentligen är det eller inte. Om man däremot tycker att något är riktigt kul och vill bli bra på det, då har man förmågan att skjuta allt det där tråkiga ifrån sig och bara fokusera på uppgiften. "Vad är målet? Varför gör jag egentligen det här?" är frågor som ofta dyker upp i huvudet på mig, men som enkelt går att besvara när det gäller hästarna och ridningen, men kanske inte lika enkelt när det gäller fysikens grundlagar ;). "Målet är att en dag få starta den där 1.30 klassen som jag drömmer om, eller att göra så bra ifrån mig på hoppträningar som möjligt, och för att uppnå det krävs det att jag krigar mig ut och fystränar, eller åker till dressyrträningen fast jag är trött." är svar som brukar dyka upp i mitt huvud, men det är självklart olika beroende på vilken målbild man har.

 

Det jag försöker förmedla är nog att oavsett vad man tycker är roligt och motiverande eller tråkigt och jobbigt så har alla en enorm drivkraft inom sig, man måste bara hitta den rätta sporten eller det rätta intresset att lägga den på. För mig är det ridningen, och framförallt hoppningen, men för dig kanske det är fotboll, schack eller simning. Lägg ner tid på att hitta något som du tycker är riktigt roligt att göra, för drivkraften som du får inom just det kommer gå att använda till mycket annat också även de sakerna som du tycker är riktigt tråkiga!

 

 

 

Ursäkta för min extremt långa frånvaro, för er som fortfarande hänger kvar här;). Det är så att min dator har kraschat vilket gör att jag måste låna en dator eller använda mobilen för att komma åt internet= mindre smidigt att blogga. Dessutom har jag rätt mycket i skolan just nu med två uppsatser som ska förberedas den här veckan, tre franskaprov på tre veckor samt ett fysikprov om ett par veckor, ja ni hör ju,

Jag har i alla fall både ridit en hel del och tävlat sedan sist jag skrev här. På tävlingen gick det bra i dressyren och jag red på 59,31%, men i hoppningen blev det lite stolpe ut. 4 fel i omhoppningen på en trött Bobby, han känns inte alls som vanligt just nu pga stt han är trött i kroppen, så jag är lite orolig för honom:(. Sedan hade jag en jättefin runda på Imprezka, hon var väldigt på hugget och sög verkligen th i hindren. På en distans blev det dock lite väl bra, vi kom lite nära andra hindret och hon touchade med bakbenen och rev. Riktigt synd för vi hade säkert fått riktigt bra stilpoäng så fin som hon kändes!

Idag hade jag även en riktig pangträning på Camelia, superroligt var det!

Filmer från dessa tillfällen kommer snart, förhoppningsvis imorgon om jag kan få tag i en dator. Nu vet li hur det ligger till i alla fall!

/Vera