Hursomhelst, nu ska jag använda den här upplevelsen till att lära mig nya saker. Redan imorgon ska jag till Fredrik för ett ridpass, och jag har bestämt mig. Oavsett vilken häst jag har så ska jag inte rida på en enda distans utan att ta ett beslut. Om det beslutet är att jag behöver rida på, hålla i, eller bara vaga följsam spelar ingen roll, men jag ska utföra det.

Detta är förresten nog min största styrka, förmågan att släppa och framförallt, lära mig av motgångar.

/Vera

Idag red jag Imprezka för Tessan, och herregud vad behövligt det var att få ett riktigt pangbra dressyrpass nu! Som ni vet så kämpar jag ju som en tok med att få till min dressyrsits som blivit lite lidande av all hoppning de senaste 1,5 åren, och idag var det verkligen som att några spärrar släppte!

Det intressanta är att när jag tänker tillbaka så gjorde vi inte något avancerat på hela passet, om man syftar på rörelser och så, men det häftiga är att inse att det behövs faktiskt inte. För att få hästen fin och lösgjord så är det sitsen som måste stämma helt enkelt.

Det jag fick träna mycket på var att vara 100% avslappnad i armar och axlar, är jag inte det så visar Imprezka det direkt genom att ta upp huvudet och bli spänd, så det fungerar ju som en bra påminnelse! Dessutom handlar hela sitsträningen egentligen om att jag ska släppa ner benen, öppna upp höfterna, tänka "gå ner i brygga" med överkroppen och bara "skumpa med." Det häftigaste på hela passet var när jag verkligen hittade sitsen i skritten, började trava med helt avslappnade armar och axlar, och bara kände hur jag satt där som en smäck, med en avslappnad häst i en djup form som rörde sig med mycket bakbensaktivitet. Detta höll sig tyvärr inte hela tiden då jag blir väldigt trött i den inre muskulaturen, men bara att ha känt känslan är underbart!

Den viktigaste "aha upplevelsen" för dagen är nog att man inte behöver bromsa med tyglarna för att få hästen att gå i form, eller röra sig i en långsammare takt. Det är mycket bättre och mer effektivt att använda sitsen, för då kan man påverka takten och rytmen mycket finkänsligare samtidigt som man, om man sitter rätt, kan hålla ihop hästen så pass mycket att den går i exakt samma takt hela tiden, oavsett om du ber den om ökad galopp eller galopp på stället.

Varje gång jag åker hem från stallet med en sådan här känsla så blir jag lite mer förälskad i den här sporten. Tänk att jag, en 16- åring på 156cm och 48 kg, kan kommunicera med ett djur på 400kg och påverka den till att röra sig precis på det sättet som jag vill och som är mest skonsamt/muskeluppbyggande för det? Ganska häftigt! Nu ska jag fortsätta spela upp "highlightsen" i mitt huvud inför ridpasset imorgon, förhoppningsvis kan jag återskapa den igen då!

/Vera 

Nu under sportlovet så har jag ett fullspäckat ridschema, och det passar mig utmärkt då jag har väldigt specifika problem att träna på. Jag har redan hunnit vara ute hos Fredrik två gånger och ska dit imorgon igen, och det jag tränar på där är att inte vara för följsam. Låter det konstigt? Det tyckte jag också först, men nu fattar jag och jobbar riktigt hårt för att klara av det här!

Vad det handlar om i grund och botten är att jag ska rida hästen hela tiden, och inte bara sitta och vänta på att det ska hända något som jag måste åtgärda, exempelvis att hästen sticker iväg. Detta märker jag av tydligt på Cheval, eftersom jag omedvetet glappar i tygeln och därmed bjuder in henne till att ta kommandot. Vad jag istället måste göra är att ha ett ganska starkt konstant stöd i båda tyglarna så att jag känner den första lilla tendensen till att hon tänker sticka. Eftersom jag då redan har ett så bra stöd i tyglarna så behöver jag inte några stora åtgärder, och det blir lättare för mig att hålla balansen och tänka på allt annat som att styra etc.

Innan jag fick kunskapen om det här så var det inte lätt alltså, jag satt i princip hela förra onsdagens pass och kände mig gråtfärdig, för jag hade inte en aning om vad jag skulle göra. Men det här har visat mig vilken fantastisk tränare jag faktiskt har, för utan att jag egentligen sa någonting, så märkte han att det här var någonting som var jobbigt för mig och som jag behöver jobba på. Så de senaste träningarna har jag endast fått hoppa sådana övningar där jag tvingas till att hitta linjen och behålla rytmen, och där det verkligen märks om jag gör fel, eller rätt. Det är jag så tacksam för, för den handfallna och hopplösa känslan som jag hade i onsdags, har bytts ut mot ren glädje och förväntan, undra hur mycket bättre jag kommer bli som ryttare när jag kommit igenom det här?!

Nu får han självklart vila helt i några dagar och jag tror att det är väldigt bra. Inte bara för den här tillfälliga hältan utan också för att han är såpass ung och har gått rätt hårt och säkert mår bra av lite vila. Nu hoppas jag att han repar sig fort för nu är det bara 11 veckor och 2 dagar kvar till allsvenskan! Det låter kanske mycket men med tanke på att vi väntat i över ett år så är det kittlande lite!

Ikväll på träningen ska jag till min stora glädje få hoppa Imprezka! Bobby är fantastisk men Imprezka och jag vara alltid känts som handen i handsken, vi passar ihop helt enkelt. Jag hoppas på att få till distanserna och trycket i galoppen på ett bra sätt samt på att få hoppa en lite högre bana, ca 90cm-1m vore kul att testa på!

var så himla rolig! Jag tror aldrig att jag njutit så mycket av en uteritt förut! Jag fick rida i den lite lugnare gruppen efter att jag berättat att jag har varit lite osäker ett tag, och det är jag glad för. det gjorde att jag kunde slappna av mer och tänka att "Vi tar det som det kommer." Bobby var i alla fall väldigt pigg och man märkte att han tyckte att det var roligt med snö. När vi skulle ta en bild på en äng som var täckt av orörd snö så började han gräva i den för att han tyckte att det kändes så annorlunda. Han är allt ganska charmig dne där lilla ponnyn ;).

 

Idag har jag verkligen insett vilken perfekt ponny han är för en ridskola, och för mig. Vi kunde galoppera både i backar, på raksträckor i skogen och flera vändor på ett fält och han tänkte aldrig ens tanken att bocka. Alltså förstår ni vilken lättnad det var för mig att inse det? Speciellt på ängen där de andra hästarna blev lite överhettade, och han inte brydde sig om det utan bara körde på. Ibland var det nästan som att han frågade mig "Vera, får jag verkligen springa så här fort?", och när jag sa "ja" blev han överlycklig haha.

 

Ängen med den orörda snön som sprutade under hovarna var svårslagen men den sista galoppen tar nog ändå hem priset. Vid det laget var jag så pass avslappnad och litade så mycket på Bobby att jag bara släppte honom när vi började galoppera. Jag tog någon förhållning i blrjan för att ändå visa att det är ajg som betsämmer, men sedan fick han dundra på hur fort han ville, och det var såå kul!  

 

Nej, Bobby kommer jag aldrig vara rädd för att rida ut på mer, och jag tror att en stor del av mitt "uterittsproblem" löste sig idag, bara genom att känna att jag klarade det, och att det var riktigt kul. Den här ridturen kommer jag sent att glömma!

 

Det är med lite blandade känslor jag skriver det här, för herregud vad fort de hr två åren har gått, men vad mycket jag har lärt mg och vad roligt jag har haft! Jag har gått från att endast ha tävlat klubbtävlingar och gått nolla lite halvt på tur och snälla hästar, till att ha en vnnarskalle som inte är att leka med, att nästan pusta ut lika högt som lagkompisarna när bommen som min häst slår i ligger kvar, och att verkligen rida hela banan igenom.

 

12 ritter och 12 nollor har det blivit, och jag är riktigt stolt över det! Jag har lärt mig att hantera mina nerver på ett sätt jag adrig kunde tidigare. Visst hetsar jag upp mig lite och tänker på allt som kan gå fel, men det handlar oftast om att jag känner att jag har press på mig, och inte som det var förut, att jag är rädd för vad hästen ska hitta på eller att jag inte ska komma över hindren. Dessutom har jag hittat en sorts "fokusbubbla" som jag går in i samtidigt som jag sätter på mig kavajen. Då spelar det ingen roll om hästen är pigg, seg eller busig, då ska jag bara rida. Och när jag bara rider, då går det oftast bra.

 

"Sluta vara så akademisk, Vera, och rid!", som Fredrik brukar säga. Det är det jag har lärt mig att göra. Jag ger er två videor att jämföra med. En från min första ponnycupsmatch på B-ponnyn Winston, och en från gårdagens match på Bobby. Det finns självklart saker ifrån gårdagen som jag inte är nöjd med, svängen till tvåan till exempel haha, men tittar man på helheten så tycker i alla fall jag att man ser en väldigt stor skillnad.

 

 

 

Vad tycker ni är den största skillnaden? Själv tycker jag att det är min inställning. På den första videon ser det nästan ut som att jag ursäktar att jag är där, men på den andra tar jag verkligen för mig och visar att "Här kommer jag, akta så ni inte står ivägen!"

 

Tack till Linnea och Angelica för att jag fått möjlighet att vara med om den här tävlingsformen, och TACK Djrk laget för att ni varit ett så grymt lag att vara med i!

 

/Vera