Hej!

Idag hoppade jag Cheval för Fredrk och det var så roligt! Ärligt talat börjar jag bli lite rädd för när nästa pass som går "dåligt" kommer komma, för någon gång kommer det ju, men de senaste hoppträningarna har det bara känts bättre och bättre. det är väl bara att se till att njuta av det sålänge det varar helt enkelt, och tänka att nästa gång jag stöter på problem, så är det för att jag står inför ett nytt trappsteg som kommer ta mig ännu högre upp i utvecklingstrappan än det jag just passerat!

 

Under framridningen har vi börjat göra så att jag rider fram lite lätt i skritt trav och galopp och fokuserar på att få henne alert och kvick för skänkeln. Sedan hoppar Fredrik upp för att "tänja lite på gränserna" och kräva den grad av bakbensaktivitet och samling som jag har lite svårt att hitta på henne själv. När han gjort det så får jag hoppa upp och leta efter samma känsla medan han instruerar mig i vad hur jag ska tänka och vad jag ska fokusera på. Några exempel på det jag övar på är att ha lika mycket stöd på båda tyglarna, även när jag ställer henne på volten, och på att komma ner i sadeln lite mer i galoppen och hitta koordinationen mellan ställande och mothållande hjälper, och därmed kunna hitta mer samling. Det här arbetet tycker jag fungerar super och ger mycket, då jag får lära mig vilken känsla det är jag letar efter, och Cheval dessutom utvecklas lite varje pass genom att Fredrik rider på henne. En win, win situation helt enkelt!

 

När det här jobbet var färdigt började jag hoppa fram, idag på volt. Det svåra för mig var att behålla ställningen och att se det böjda spåret hela vägen fram till hindret, jag vill gärna rakrikta lite för tidigt vilket gör att volten blir oval. Ställningen är något jag jobbar med att hitta varje gång jag rider henne och det går bättre och bättre, men vägen mot hindret korrigerade jag ganska snabbt. På slutet, när ajg börjat hitta mitt voltspår, rätt rytm, tryck i galoppen osv, så höjdes hindret upp lite så att det låg på ca 1.05, och det språnget gav en himla härlig känsla. Det är superhäftigt när man hittra det där mellanläget där trycket finns där, men galoppsprångens takt och rytm förblir lugn, man håller blicken bortanför hindret och har en stabil sits i språnget. Jag börjar hitta det mer och mer på Cheval nu och det är verkligen superkul!   

 

Efter uppvärmningen och framhoppningen hoppade jag igenom två banor. En längre med lite lägre hinder, ca 80-85, och en kortare med högre hinder. TYVÄRR blev det något konstigt när pappa filmade den första rundan, så den videon fastnade inte i kameran.. :(. Hade varit himla kul att se då jag had en superbra känsla, men det är sådant som händer! Den rundan innehöll i alla fall en sorts "serpentinväg" över de tre första hindren, en oxer med en distans till en trekombination och sedan en ditans till ett räcke. edan var det ett hinder som hoppades rätt över ridbanan, ett som stod längs med medellinjen vid kortsidan, och en distans med fem galoppsprång mellan två oxrar längs långsidan. Alt som allt 10 hinder, 13 språng. Det jag är nöjd med i den här rundan är:

 

1. Min förmåga att behålla koncentraionen genom hela banan.

 

2. Att jag behöll en bra galopp och rytm genom de olika passagerna.

 

3. Att jag var cool men ändå bestämd och balanserad i trekombinationen, vilket jag aldrig har hoppat med henne förut.

 

Det jag kunde gjort bättre var detta:

 

1. Jag dkulle haft mer tryck mot vattenmattan(hindret rätt över ridbanan).

 

2. Jag skulle hållt i henne lite mer på distansen mellan oxrarna då 6 galoppsprång, normala 5, blev lite tight. 

 

Nu till den rundan som faktiskt finns på film. Den här banan var som sagt mycket enklare då Fredrik, smart nog, inte vill att hans hästar hoppar högt i trekombinatiner i början. Blir hästen skrämd i en kombination sätter det ofta djupa spår, och Cheval hade varit riktigt fin på kombinationen innan, så jag tycker verkligen att det är ett sunt tankesätt som jag ska ta efter om jag skaffar häst någon gång.

 

Banan börjar i alla fall på de två oxrarna med  galoppsprång emellan. Den här gpngen hoppade jag em från andra hållet gentemot första banan, för att uppförsbacken skulle hjälpa mig lite med att få in rätt antal galoppsprång. Även om vi kom in lite nära på första hindret så svarade hon fram fort och distansen löste sig bra. Efter dessa två hnder fortsätter den upp på det rödvita hindret som vi även hoppade fram på, nu högre än det var i den första banan, ca 1.05. Där är det lite svårt att se vad som egentligen händer. Som jag upplevde det så kom vi lite stprt, och jag v¨gade inte riktigt sitta kvar och vänta på hindret, och därför "sprattlade" Cheval iväg lite.  Fortsätter rätt över på vattenmattan där jag nu tagit åt mig kritiken jag fått i den första rundan och rider på lite större vilket resulterar i ett fint språng. Det trycket behövs ju också när det blir lite högre. Tillslut fortsätter jag runt hela banan och hoppar det grönvita räcket som står lite diagonalt från kortsidan.

 

Just nu är det riktigt roligt att hoppa Cheval. Jag har kämpat och kämpat och kämpat för att förstå hur jag ska rida henne, hur jag ska var följsam och inramande, finkänslig och betsämd på samma gång, och nu har det äntligen släppt, jag har äntlgen förstått! Vi börjar bli ett team, och nu brjar det roliga, att utveckla både henne och mig, så att hon blir ännu mer stabil och så tt jag kan stya runt ännu störra utmaningar, ännu svårare banor snart. Utvecklingen i markarbetet ska även bli intressant att följa, jag trro att både jag och hon kan göra en minst lika häftig resa där!

/Vera

Igår hopptränare jag Cheval igen och vi gjorde liknande övningar som i torsdags, fast det hela kändes lite mer lyckat och avancerat.

Först red Fredrik fram en stund för att få fram lite bättre bärighet i galoppen. Jag fick hoppa upp och testa lite sedan och när allt klaffade var det verkligen underbart! Galoppsprången var luftiga med bra påskjut i bak och takten och rytmen var enkel att hålla. Jag hoppas på att lyckas hitta den galoppen fler gånger snart! Efter det hoppade jag fram på samma sätt som i torsdags, på ett räcke med bom innan. Höjden på det sista språnget var ungefär samma som under torsdagen, ca 1.10, men känslan var helt annorlunda! Med den nya känslan i galoppen fick jag mycket lättare att "sitta kvar" ända fram till hindret och samtidigt behålla trycket, och det resulterade i ett helt fantastiskt språng. Det är lite svårt att förklara genom text, men det vi kom perfekt på bommen med ett luftigt och taktmässigt galoppsprång och på grund av detta blev galoppsprången innan hindret lugnt stabilt, jag kom ner i hälarna ordentligt och Cheval fullföljde språnget på ett superbra sätt. Jag satt typ och gapade i landningen för att det kändes så bra! Och bra var det, för Fredrik sa att sådana språng är det man letar efter i princip hela tiden i hoppningen. Ja, det är väl bara att börja jobba på att göra om det då haha!

/Vera

I alla fall så känns det verkligen så himla bra med henne just nu. I början hade jag lite svårt att få igång bakbenen och därmed också framåtbjudningen och suger fram till betett på henne, men det löste sig väldigt fort. Det bästa med det här passet var nog att det utfördes helt utan bakutsparkar eller andra protester. Det visar för mig att jag hittat ett bestämt men ändå snällt sätt att rida Cheval på, som gör att jag kan säga till henne och få henne "på plats" på ett sätt som hon ändå "tål." Det har definitivt skett en utveckling från henens sida inom just det här området också!

Vi började hoppa på ett räcke som stod på en diagonal från staketet(vi var på grönbanan), med en bom 5,5 meter innan hindret. Där skulle jag jobba på att ha igång en bra och rytmisk galopp, och hitta ett sug i bettet som jag skulle behålla hela vägen fram till hindret. När detta sug infinner sig så är det ett kvitto på att jag faktiskt har hästen framför skänkeln, och då kommer man också bra på hindret. Detta hinder höjdes upp ganska rejält, men när jag väl hittat det här läget som lät mig komma rytmiskt och bra på det så kändes det aldrig högt på ett obehagligt sätt, mer härligt att det blev lite mer språng av det hela!

Till sist hoppade jag igenom en bana som bestod av en kombination, det högre räcket som jag hoppade i början av passet,en långsida med 3 hinder med 5 galoppsprång emellan, en räcke-oxer distans med 9 galoppsprång emellan och ett dog-leg med ett lite högre räcke och en vattenmatta. Det kändes bra, och även om allt inte var perfekt, jag fick exemplevis lite motorstopp mot tvåan, så är jag nöjd med att jag nu alltid "rider klart." Jag sitter inte bara passivt och väntar på hindret om något är fel utan tar beslut och genomför dem= de flesta situationer löser sig. Det enda jag blev lite sur på var när jag på räcket i dog-legen vek mig i överlivet innan hindret, aja baja:-(. Men den linjen gjorde jag om sen och då gjorde jag rätt, så jag rättade i alla fall till felet:).

Jag är riktigt motiverad till att fortsätta arbetet imorgon, och börjar inse vilken otrolig abstinens jag kommer få av att vara borta från ridningen helt i en vecka, hur ska jag överlevde utlandsresan på 2,5 veckor haha?(!!)

Kul var det i alla fall!

1. Min förmåga att analysera prestationer, speciellt de positiva.

Det här är något jag alltid gjort, men som jag verkligen fick bekräftat som något bra under den mentala träningskursen som anordnades av stallet i vintras. För att bli bättre måste man självklart analysera det som gått dåligt för att kunna förbättra just det, men enligt mig är det viktigaste att man ser till att det är de ridpass och tävlingar som går riktigt bra som till slut sätter sig på näthinnan. Som de sa på kursen "Om du hoppar en oxer två gånger och du ena gången kommer helt fel och andra gången helt rätt, vilket språng ska du då älta för att ha bäst chans att komma rätt nästa gång du styr på en oxer? Det andra såklart!"

Det tror jag är ett fel som många gör, att de gång på gång i huvudet går igenom det de gör fel, men sällan "ältar" och tänker på det de gör rätt. Jag har lärt mig att göra tvärtom, i de situationer då det går att göra det. Så fort pappa har filmat en runda som jag hade en bra känsla genom, så tittar jag på den videon säkert 30 gånger, bara för att pränta in i hjärnan hur det blev sådär bra. Vad jag gjorde och när jag gjorde det. Sedan kan man jämföra gamla "bra videor" med nya, och se skillnaden, det har fått mig att utvecklas något enormt!

2. Att jag tillåter mig själv att vara nöjd.

Jag är en extremt envis och målmedveten person, och om jag inte ser upp, så kan det ibland resultera i att jag inte ser den utveckling jag gör, utan hela tiden försöker komma längre och längre. Det är väldigt bra såklart, men under de senaste åren har jag verkligen utvecklat en förmåga att vara nöjd, och det tror jag är väldigt viktigt. Som idrottare, elev eller anställd måste man få känna att man gjort något bra, utan att hela tiden peta på det man "kunde gjort bättre." Det kan man göra när man går in i nästa fas, nästa träningsperiod, men just timmarna och dagarna efter en riktigt bra prestation, måste man tillåta sig att vara sådär villkorslöst nöjd. 

Dessa två saker tror jag är nyckeln till den utveckling jag gjort de senaste månaderna. De ständiga analyserna som ni här på bloggen får ta del av, i kombination med att jag är bra på att vara glad över prestationer, ger mig väldigt mycket motivation och energi till att fortsätta kämpa för att bli bättre. 

Alla har saker de behöver träna på. Hitta dem genom analyser, men glöm inte att klappa er själva på axeln emellanåt också!

Hej!

Igår anordnade Fredrik en liten träningstävling, på samma sätt som han gjorde för nästan exakt en månad sedan. Vi byggde banan, gick den och red och hoppade sedan fram relativt självständigt på utebanan. Det jag måste tänka på med Cheval nu är att bli lite tuffare mot henne i markarbetet. När hon tycker att något blir jobbigt, till exempel om jag ber henne gå fram när hon inte vill det, då protesterar hon ofta genom att stanna, sparka och hoppa. Det är något som jag som ryttare inte får acceptera, då det kan leda till farliga situationer om det går för långt. Därför hjälpte Fredrik mig lite, för att jag skulle våga gå på henne när hon påbörjade dessa beteenden, och för att jag skulle lära mig vad jag ska göra. Det löste sig efter bara några minuter, men jag tycker att just det är så himla svårt. Hur ska man veta att ens "tillsägelse" faktiskt löser problemet och inte bara ökar irritationen hos hästen? Det är därför jag inte vågat vara särskilt bestämd innan, för jag är rädd att jag ska råka skapa eller förvärra ett problem. Nu vet jag i alla fall lite mer hur jag ska göra, och det gäller bara för mig att öva på att våga göra det också!

 

Till banan nu då. Jag tycker att banor som den vi hoppade igår är väldigt bra och avslöjande att träna på då de avslöjar många olika "problem" eller svagheter som man som ryttare eller ekipage kan ha. På första hindret, som är ett räcke rätt över ridbanan så testas min förmåga att ha hästen framför skänkeln och rida den rakt på hindret. Det tycker jag att jag lyckades bra med. Tvåan och trean är en distans med 20 meter mellan hindren, alltså normala 5 galoppsprång. Där gäller det att rida en rak linje och reagera fort i landningen, antingen framåt eller tillbaka, beroende på hur språnget på första hindret blivit, för att få in rätt antal galoppsprång. Den ridningen känner jag mig väldigt säker på då det är något jag tragglat år ut och år in för Fredrik, det är otroligt viktigt att göra det då grunden till all hoppning ligger i rytmen i galoppen! Fyran är enligt mig det svåraste hindret på banan, en oxer som står ganska snabbt ur sväng. Där testas ens förmåga i att bli klar och vända upp i tid, samt i att behålla galoppen genom svängen. Det är något jag fortfarande är lite osäker på, även på låga höjder, så att jag fixade det så pass bra igår är jag väldigt nöjd med. Vägen till femman ligger på en båge där svårigheten är att behålla rytmen och hitta rätt "skarphet" på bågen för att komma rätt på hindret, men det är ändå ganska straightforward. Mot sexan handlar det igen om att vara på med ytterskänkeln i svängen och bli klar så att hästen förstår vilket hinder den ska hoppa och kan fokusera på det. Dog leg till sjuan, behåll rytmen och ha inte för bråttom. Det hade jag lite i den första rundan. Åttan-nian samma sak som tvåan-trean, fast man får vara beredd på att hålla tillbaka lite mer eftersom det är oxer in. Och på tian handlar det bara om att hålla kvar hästen på mitten så att den inte får för sig något konstigt bara för att det ligger en vattenmatta där.

Kort och gott, en väldigt lärorik bana som kräver att jag som ryttare är närvarande varenda galoppsprång, exakt det som jag behöver träna på, yay!

 

Första rundan hoppade jag väldigt lågt, ca 60 cm, bara för att känna på banan, distanserna och allt sådant. Tyvärr fick jag inget riktigt flyt, det blev "studsgaloppsprång" innan flera hinder och Cheval kändes lite nonchalant mot min skänkel.

 

 Fredrik trodde att bristen på flyt helt enkelt berodde på att det var för lågt Så när alla andra hade hoppat fick jag hoppa hela banan en gång till på lite högre höjd, ca 95cm-1m, och det kändes mycket bättre! Jag tände till lite och red bättre, och Cheval tog uppgiften mer på allvar och kändes jättesäker! Det har varit ett stort mål för mig, att hoppa en bana på LC höjd, och nu var jag ju uppe och nosade på LB, så det känns superkul!

 

Jag är glad, som vanligt efter en hoppträning haha! Vad tycker ni? 

 /Vera

 

 

I höst påbörjas ett nytt kapitel, gymnasiet, och det ska bli superkul och spännande, men det känns såklart lite pirrigt och spännande också, som förändringar ska kännas. 

För att sammanfatta grundskoletiden så ser jag tillbaka på den med värme, även om det varit tufft ibland. Speciellt mina två år i USA utvecklade mig som person väldigt mycket, och mina senaste 4,5 år på ESN har verkligen varit minnesvärda. En så varm skola, med lärare från hela världen som omedvetet lär oss elever om en massa kulturer och pedagogikstilar i kombination med alla härliga människor jag träffat där tror jag är något som format mig som person otroligt mycket. Det är inte många som kan skryta med att ha gått på en skola som har över 100 nationaliteter representerade bland eleverna och mer än 20 bland lärarna. Men det kan jag, och DET är häftigt tycker jag.

Så tack ESN och alla som jobbat och studerat där under den tid som jag gjort det för en underbar tid. Nu blickar jag, och alla andra i min årskurs, fram mot gymnasiet och allt som kommer efter det!!

/Vera