» Äntligen!
Jag har definitivt kommit över någon sorts tröskel i hoppningen nu! Två hoppass på Cheval den här veckan och båda gångerna har jag varit snabb i tanken, tuff och offensiv men samtidigt mjuk. Precis det jag kämpat med under dessa 4 månader som jag ridit Cheval nu, och det har ÄNTLIGEN släppt! Just den här balansen mellan att varavtuff och visa henne att hon måste vara på plats, men samtidigt inte pressa för hårt i fel läge så att hon bibehåller sin positiva inställning, DET har varit sjukt svårt för mig.
Igår hoppade vi samma bana som i onsdags, och det enda jag fick i "bakläxa" från förra gången var att jag inte hållit ut svängen tillräckligt mycket efter femte hindret som var en oxer. Det fixade jag till lätt. Den häftigaste "räddningen" som jag gjorde under passet som verkligen visar det här med att jag blivit snabbare i huvudet var när jag vände upp mot sjätte hindret. Cheval protesterade mot något och fyrade av en ordentligt bakutspark, ca 7 meter innan hindret. Jag blev såklart chockad och kastades ut balans, men lyckades på dessa på meter ändå räta upp mig, styra på mitten av hindret, driva på henne och få henne att inse att det enda alternativet var att hoppa. Att kunna lösa sådana oförutsedda situationer under banans gång är en förutsättning för min fortsatta utveckling, och jag är så himla glad att en sådan situation uppstod igår så att jag förstod att jag faktiskt kan det när jag fokuserar!
Jag fick hoppa igenom banan igen, och det skulle jag säga var den bästa rundan jag någonsin hoppat, utan tvekan! Jag var 110% fokuserad hela vägen, satte tryck när jag vänt upp på varje hinder och red på min uttänkta linje, men lät Cheval tänka efter och ta beslut om sin avsprångspunkt själv. Jag vände upp i tid på alla hinder, var mjuk över dem och red aktivt på distanserna, utan att det blev ryckigt eller flängigt. Speciellt sista distansen var riktigt häftig, där jag kom in på trippelbarren, helt lugnt tänkte att "nu kommer vi ha mycket fart med oss efter det här språnget, det betyder att jag måste hålla i henne på distansen för att få in mina fem galoppsprång", och sedan också gjorde det! Jag höll ett jämnt stöd i handen genom hela distansen vilket gjorde att galoppsprångens längd också blev jämn, och att vi kom bra på det sista hindret. Efter den rundan hade Fredrik inget att tillägga kritisera. Det har aldrig hänt förut och det var så himla härligt att få känna den känslan! Att nu, efter allt det här slitet, kan jag rida en bana på den här hästen på ett riktigt bra och harmoniskt sätt!
Jag ser verkligen fram emot att bygga vidare på det här med mycket mer självförtroende i bagaget, även om jag vet att bakslag kommer att komma, och jag tror att vi inom kort kommer kunna ta oss igenom enklare banor på en högre höjd också!
Screenshot av sista hindret på banan.
/Vera
Trackback
