Jag är 15 år, mitt i högstadiet och allt vad det innebär, och ändå har jag möjlighet att göra det jag älskar mest av allt, att rida. Jag har jobbat så mycket för att nu kunna glida på resultatet som jag hela tiden velat ha. Jag har en stadig  "inkomst" av streck som gör att hg kan rida privatlektioner på i princip alla lov, jag har flera tränare som tror på mig och  hjälper mig att utvecklas, och jag har föräldrar som är så otroligt stöttande med allt skjutsande etc. Jag säger bara tack. Tack till alla som gör detta möjligt, och tack till mig själv som inte har gett upp med dammsugning när tv tittande eller att åka till stallet en timme tidigare lockat, för nu får jag skörda frukterna av det!

Det är så svårt att förklara den här känslan genom ord på ett papper, men jag tror att de flesta som känner mig förstår hur mycket det här betyder för mig, hur mycket jag brinner för att få träna och utvecklas tillsammans med hästarna.

Jag ska göra allt för att behålla och spara den här känslan, så att jag kan plocka fram den igen när det känns tungt.