Som de flesta av er vet så "jobbar" jag som fast ledare i stallet varannan vecka, jag hjälper alltså till genom att hålla i och sringa med ponnyeran när nybörjarna på ledlektionerna rider. Det här är något som kan vara så otroligt jobbigt mitt i vintern när det är 10°C och man ska upp kl 7.00 på en lördag, men idag insåg jag hur mycket det faktiskt betyder! Försök att sätta er in i känslan som jag fick idag när en liten tjej på 7-8 år som jag hjälpt under lektionen går bredvid mig upp till teorisalen, coh sedan frågar om jag kan hjälpa henne att borsta på en häst när de ska öva. Alltså, hon hade känt mig i en timme och kände redan ett sådant förtroende för mig att hon vågade prata med "den stora tjejen!" Jag kommer själv ihåg hur vilsen man kunde känna sig de där första åren i stallet, när man inte kunde så mycket och smatidigt var rädd för att fråga "de stora", så därför känns det så otroligt häftigt när ett barn ändå väljer ut en som den som hon/han vill fråga. Jag vet inte om min åsikt framgår riktigt på det sättet som jag vill att den ska, men ni som leder med jämna mellanrum, förstår ni vad jag menar och har ni upplevt samma sak?