Hej!

Idag var jag ute hos Fredrik igen och det var så himla roligt! Jag fick rida Roger som jag ridit en gång innan och det är just när man får rida hästar en andra gång som man märker att man har utvecklats. När jag red honom första gången kändes han stark eftersom jag omedvetet drev honom framåt men idag kändes han fin och mjuk. detta skulle jag tro beror på att jag blivit mer stilla i min ridning, jag hoppas det i alla fall;).

 

Vi brjade med att gå ut på ett fält och galoppera, och det var väldigt nyttigt, både för oss och hästarna, men samtidigt fantastiskt roligt! Det är även en ganska häftig känsla att sitta på en så stor häs och känna att man har total kontroll, trots det lilla "tävlingsmomentet" som kan uppstå när man galopperar jämsides med en annan häst.

 

 

Det blev lite fler tabbar än vanligt idag, saker som att galoppen inte blev riktigt aktiverad i svängen mot hindret och att sprången därför blev lite konstiga, men det är av misstag man lär sig och både sprången och anridningen blev alltid bättre andra gången. En sk som Fredrik påpekade var att jag ofta viker överlivet onödigt mycket framåt, både på bommar och små hinder. På något större hinder blir det bättre men jag tror att detta är något som många ryttare, framförallt på ridskola, kan ha nytta av att ha i bakhuvudet. För mig är det så att jag äntligen har börjat hitta till en bra sits över hinder, där det blir bekvämt både för mig och hästen. Det, i kombination med att jag verkligen inte vill dra de här fina hästarna i munnen, gör att jag så att säga "vill för mycket" och då viker överlivet framåt för mycket i sprången.

I ett språng dock, som faktiskt fångades på bild, kändes det som/tycker jag att det ser ut som att jag "viker" mig av rätt anledning. Språnget är över en för mig ganska bred oxer, och Roger är dessutom en bra bit över. Däför tror jag att anledningen till att jag nästan ligger på halsen är att jag har haft en bra sits innan hindret, med en hand som är framme osv, och sedan har hans stora språng gjort att min kropp tryckts närmare hans hals. I sådana lägen tycker jag, eftersom jag vill vara så mjuk och följsam som möjligt, att det är bättre att bli lite för framåtlutad än att hamna i bakvikt, men lagom är såklart bäst;).

Det här passet kan sammanfattas som otroligt roligt och väldigt lärorikt som vanligt. Nu hoppas jag att det går att hålla igång det här i höst!

Bilder kommer imorgon, det finns flera som bara skriker att de ska upp på min hästvägg!